idag har det vart riktigt höstväder! både regnet och temperaturen tyder på höst. ändå är det bara slutet av juni. det går utför med världen. trots att jag deppar över att vi inte verkar få någon riktig sommar i år utan får nöja oss med någon halvklar dag med ljumen temperatur så kan jag inte låta bli att njuta lite av en sån här dag. det är något mysigt med höst väder. det är ligga-in-och-kolla-film väder, mysväder, eller perfekt väder att springa runt i hela skara och hata sig själv för att man inte kollade upp om det gick bussar. många av mina favorit minnen är från gråa regniga tråkiga höstdagar. ett är tex när jag och min fina vän hade vart på kss i skövde och sedan skulle fixa ppiller till henne på vdc i skara. normalt sett går det bussar ut dit, men det tänkte väl inte vi på, så vi gick från station ut till vdc i ösregn. dyngsura kom vi in i väntrummet och fick det fixat. det är inget speciellt egentligen. bara ett minne som ligger varmt om hjärtat för att jag delade stunden med en underbar människa.
den här dagens väder har dock fått mig att minnas några ännu finare minnen. hösten 2010. vi skulle haft två år nu i höst. två år kanske var för mycket för oss, men minnena från den hösten skulle jag aldrig vilja förlora.
första gången vi träffades lyste höstsolen lite svagt, första gången jag sa att jag älskade honom, öste regnet ner. av någon anledning, en verkligt bra anledning, minns jag den här hösten så sjukt bra. och jag minns att regnet och det gråa vädret inte besvärade mig så mycket, utan att det snarare gjorde stunderna snäppet bättre, snäppet mysigare och aningen mer minnesvärda. något så litet som en promenix till ica i ösregnet kan jag minnas, just för att det regnade, och jag gick hand i hand med killen som var världen och lite till för mig.

hösten och höstväder är inte så dåligt trots allt. det är mysigt och jag gillar det. nu har jag dock konstaterat detta och längtar oerhört efter solen. höstmys i all ära, men den varma sommaren med soliga dagar lär nog förbli favorit årstiden.

puss

imorgon tar jag studenten. det är helt sinnessjukt att det är en jäkla dag kvar och sen behöver jag aldrig mer sätta min fot inne på katedral.
jag borde vara gladaste människan på jorden. och det är jag, så sett. samtidigt som jag är så kluven om livet i allmänhet. jag vill att studentdagen ska bli helt makalöst perfekt på alla sätt, och jag vill att min stora kärlek ska vara där med mig. jag vet att jag kommer få en fantastisk dag i vilket fall, men den kommer inte kännas fullbordad om inte han är där och det vet jag. men jag kan inte med att säga det, för jag vet inte vart vi står. och eftersom jag inte vet vart vi står så blir jag förvirrad och fuckar upp allt ännu mer. jag säger att jag skiter i allt, att jag ger upp och att jag inte orkar bry mig längre. men på riktigt, hur kan man inte bry sig om någon man är så fruktansvärt kär i? min hjärna och mitt hjärta vill lixom två helt olika saker, och det blir bara något halvdant av båda delar vilket gör allt ännu värre. så där med, vet jag att killen inte kommer vara hos mig imorgon. jag har sagt elaka saker och jag har gnällt och klagat och vart allmänt jobbig ist för att faktiskt säga vad jag egentligen verkligen känner.
jag borde typ sätta upp en lag för mig själv som säger att jag inte får smsa sent på kvällen när jag börjar bli trött för det är då allt kommer som jag menar, men ändå inte alls menar, och som jag bittert får ångra resten av livet typ. jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut av det här inlägget. jag antar att jag bara ville gnälla sönder för att jag än en gång har sabbat livet för mig själv osv. jag är en riktig stjärna emellanåt.
jag borde sagt till honom, att allt jag vill är att ha en perfekt studentdag och att allt annat tjafs kan vänta. men det gjorde jag inte. jag sa ist att jag ger upp för att jag önskar så innerligt att han ska kunna läsa mina tankar och bara fatta vad jag vill. men det funkar inte sååååå...
och det deppar jag för idag.

puss

studentveckan är här. den som jag har längtat efter i tre år, om inte mer. idag är det bara tre ynka dagar kvar.
och jag är sjuk. fy fan vad livet suger. är så opepp på livet och på allt. vill bara lägga mig ner och gråta. hur fan kan man bli sjuk på studentveckan? det händer ju bara inte. vill festa vara full och ha skit kul hela tiden. men det går inte. och det suuuuuuger ! blä.
fml
tack och hej

imorgon är det en vecka kvar. EN. JÄVLA. VECKA!
känns som igår det var 200dagars osv. kaoz verkligen.
nästa vecka är det fest fest fest och mera fest. och jag är så sjukt pepp.
det kommer bli så otroligt roligt!
nackdelen är dock att det kommer gå så fort att det kommer vara över innan man ens hunnit njuta av det.
och sen är all trygghet borta. haha. det är den delen av studenttagandet jag verkligen hatar att tänka på, och därför gör jag inte det nu heller. utan jag tänker bara på allt kul! och jag är så sjukt taggaaaaaaaaaad!

är avundsjuk till tusen på de som tar imorgon. men å andra sidan så har ju vi vårat roliga kvar. jag menar på lördag är många av dom arbetslösa och vet inte vad dom ska göra. och då börjar vi lixom fira allt som dom redan har gjort. så jag gnäller inte på att vi tar en vecka senare, och sist av alla skolor. det är bra.

nu måste jag sova. var på skumparty igår och har jobbat idag. lite så där lagom sleten svar jaaaaaaaaa !


turist javisst. känns som igår vi var i spanien, men det är nästan tre månader sen. galet.

pusssss

hej och hopp.
insåg häromdagen att det var ett tag sedan jag bloggade. har inte känt något behov av att göra det så det är la därför. ibland undrar jag varför jag har en blogg, men när det händer något eller om jag känner mig vemodig så äre så skönt att kunna skriva av sig. jag skiter egentligen i om någon läser det, det är bara känslan av att skriva ner allt, och typ kunna sluta tänka på det sen.

idag är en vemodig dag. det är 11dagar kvar till studenten och jag jobbar häcken av mig. det kommer bli riktigt gött när lönen kommer, men fram tills dess ekar det tomt i plånkan vilket är mindre kul när det är utgång på utgång och jag bara måste vara med på allt eftersom jag bara tar studenten en gång i livet! dessutom har jag lite smått ångest över vad jag ska göra med livet, vad jag känner för vissa människor och vilka jag verkligen tycker är värda att ha i mitt liv. en del människor bjuder på mer sorg än lycka, och andra tar mer energi än dom ger.
jag gillar inte att leva ett låtsas singelliv, samtidigt som jag inte placerar mig själv i upptaget facket. men jag hatar att vara någonstans däremellan. det är verkligen gött att inte ha några krav på sig, att få göra vad man vill och inte förväntas vara eller göra på ett speciellt sätt. men samtidigt så vet jag att det inte finns någon annan jag vill vara med i nuläget, och att det är den här killen jag inte kan eller vill vara utan.
jag lever i nuet och accepterar saker som dom är för tillfället, så får vi helt enkelt se hur saker och ting ter sig. det är mitt motto nu för tiden. lev i nuet. wihoooo

pusss