har spenderat dagen på resande fot. 14h buss och flyg. underbart. särskilt när 4h var på flyget och ett äckligt jobbigt barn sparkade i sätet heeeeeeeeeeeeeeeeeela vägen! alltså, jag brukar gilla barn, men i det läget var jag näst intill beredd att döda.
har haft det helt underbart i spanien och vill egentligen inte alls vara hemma just nu. imorgon åker jag dock till danmark på träningsläger, vilket är ganska lockande, bortsett från att solen saknas.

livet leker helt enkelt

pusssss

livet leker och jag njuter i spanien!
har sà jävla underbart väder här emellanàt, men givetvis regnade det igàr när vi var i sevilla.. gud vill verkligen inte ge mig bruna ben.
festade även igàr. hade skiiiit kul hela kvällen. vaknade upp med världens bakfylla (tack gud, verkligen..) och ja, det var väl lite pinsamt. upptäckte även att jag hade ett stort rött svidande märke pà baksida làr typ, och kan verkligen inte minnas hur jag har fàtt det... spanien levererar helt enkelt !

idag har jag dock haft hemlängtan. inte hem för att jag saknar mamma eller sängen eller nàgot, utan för att jag kände att det var en jobbig dag bara. jag är inte alls helt pà topp än, och idag önskade verkligen att saker inte blivit som dom är.. men men, det finns inget att göra àt nu.
hähä, har ju las chicas kaja (uttala med ch-ljud) och heleno, y también los otros. está muy bien allí och familjen är helt underbaaaaaaaaaaaaar.

ska sova nu, för imorgon är det skola, precis som vilken màndag som helst, typ.
pusspusss

största fasan just nu är att aldrig kunna släppa taget och gå vidare men inse att han har lyckats göra det. inte för att jag inte unnar honom det. för det gör jag. jag menar det verkligen varje gång jag säger att han är världens bästa kille. men det skulle bara vara så svårt att se att han går vidare, och gör det utan mig. jag önskar fortfarande mer än något annat att vi fortfarande var ihop. och det är helt sjukt jobbigt att inte prata med honom varje dag, eller att inte prata överhuvudtaget faktiskt. jag försöker så gott jag kan att vara glad, göra annat, tänka på annat och bara allmänt leva mitt liv. det går stundtals riktigt bra. har några riktigt sköna vänner som hjälper mig på traven. både såna som jag i stort sett precis tagit upp kontakten med igen, men även såna som alltid varit nära. det har faktiskt gått överraskande bra. och därför är jag så kluven över att åka imorgon. förut såg jag det som något as bra, att komma bort från allt och bara få fokusera på annat. men nu vet jag inte. jag lämnar ju alla underbara människor här. jag kommer ju givetvis inte bli ensam. men det kommer bli tomt i mig igen, och jag gillar inte såna känslor. jag har redan världens största hål i mig..
men jag kommer ju tillbaka, och som tur är är de flesta kvar här då. det är skönt. då känns det okej att åka. det kommer bli as kul. det kommer bli gryyyyyymt, och jag kommer rocka españa tillsammans med några riktigt sköna människor. det kommer bli bäst.

puss


mycket seriös, kanske något dragen bild från när stockholm levererade

vissa dagar är bättre andra sämre, och idag är en sämre. känner mig lite halvt gråtfärdig mest hela tiden och vill egentligen inte lämna sängen... igår kändes allt bra, alltså verkligen bra. och så sov jag dåligt inatt, drömde massa konstigt och så vaknar jag och så är inget bra idag. besvikelsen alltså.
måste ta tag i livet idag. blä. skriva klart talet och uppsatsen, börja packa, åka till umo. alltså, nä. jag vill bara att allt ska göra sig självt så jag bara kan åka och träna och bara glad. men icke då.
jajajaaaaaaaaa.
frukost nu iaf.

pusss

helgen har flytit på rätt fint faktiskt. var på ufmässan igår, senare hängde jag med nilsson och idag var det match. nu måste jag skriva ett 10min långt tal tills på tisdag och lära mig det utantill, dessutom ska jag skriva en diskuterandeuppsats om sociala nätverk i engelskan tills på tisdag oxå. börjar känna pressen, samtidigt som jag känner mig relativt lugn. har bara dessa två grejer kvar innan spanien, träningslägret och lovet. det ska bli så himla underbart alltihop. komma bort från skara och sverige framförallt. så får man ta nya tag när man kommer tillbaka. och då kommer tiden bara springa iväg fram till studenten! alltså, fan, även fast allt är jobbigt just nu så är livet bra härligt, har så mycket kul på g, och jag känner mig helt okej ändå, jag kämpar på lixom :)

pusssss

prövar la på livet som bakis idag. blir aldrig bakfull, så jag vet inte vad som gick fel igår. hade jävligt kul iaf. har väl även den vanliga dagen-efter-ångesten oxå, men den är som tur är, inte så farlig :) försöker smida planer för dagen. vill göra saker, så jag slipper vara hemma och göra ingenting och tänka osv. är UFmässa i skövde, vilken jag vill åka på, men jag var lite för full igår för att ta bilen nu. håller tummarna för att det kan lösa sig ändå eventuellt. längtar dessutom efter en redig bakispizza, men mamma bara skratta åt mig när jag sa det. snällt.

pusss

igårkväll låg jag och kolla på oth och då brast det för mig. varför finns dom perfekta killarna bara på film? och hur kan alla på film hitta sin drömkille och leva ett perfekt liv?
som sagt det brast för mig och då är man inte speciellt stark eller smart. och det är svårt att ta nya tag idag då. känner mig sleten, som att en dag hemma i sängen skulle vara det optimala. men neeeeeeej. jag måste till skolan, har bad och prov. och dessutom kommer jag vara på mycket bättre humör efter skolan.

har inte bestämt mig för om jag ska festa ikväll eller inte heller. mina ögon är svullna och det luktar snefylla. men tänker jag så så kommer det ju bli så oxå. tänker att, jag bestämmer mig under dagens gång. om den går bra, och jag känner hopp för livet, haha, nä men om jag känner att det går framåt igen. så varför inte lixom :)

måste dock skynda mig lite nu, hanna är väl här om en ca halvtimme med brumbrumbilen, och jag måste hinna packa väskan osv.

hängde hos farmor och farfar en stund efter skolan idag. hjälpte dom med lite tekniska saker osv. hamnade i situationen där jag var tvungen att berätta att jag och robert har gjort slut. hade hoppats kunna undvika den ett tag men icke. det är nog först när man måste berätta det för alla som man inser att det faktiskt är på riktigt. då gör det riktigt ont..

för övrigt sitter jag och pluggar naturkunskap. har ett fett jävla prov imorgon och vill helst klirra ett mvg. motiverar mig själv genom att ladda näst senaste och senaste avsnitten av oth. när jag har lärt mig hälften får jag kolla det första när jag lärt mig allt får jag kolla det andra. funkar helt okej faktiskt.

ikväll ska jag dessutom träna. det är motivation om något. har blivit så himla skön stämning i laget, och det är äntligen kul att åka ner igen! om två veckor åker vi på träningsläger oxå. är helt galet taggad! och inte nog med det så sitter jag om en vecka (eller går omkring) i madrid och bara njuter av att komma bort från allt här. fy fan vad gött. har en del sjukt braiga saker att se fram emot det närmaste nu. det gillar vi


härlig bild från sthlm med klassen

"When everything you love
Just fades away, you see the flashes of the choice you made
I´ve been in seas of fire and If I´d die tonight you´d still be on my mind"

snyggelisnygg snygga robin stjernberg har gjort en ny singel. blev kär första gången jag hörde den. är ju även kär i honom, så det kanske hänger ihop.
idag har jag en bra dag. livet är tufft och orättvist. men det finns alltid dom som har det värre. och jag har dessutom så fantastiska vänner, som bara är som dom alltid är. det är underbart.
och så har solen lyst hela dagen.
det känns som att världen är på min sida och verkligen vill hjälpa mig idag.
det känns bra. det kommer bli bra.
livet är värt så mycket mer än att bara sitta och deppa över det.

alltså nej.
idag gav jag upp. robert hörde inte av sig på hela dagen igår, trots att han lovade. så jag gav upp idag. det visade sig dock att han tyckte vi redan hade gjort slut. jag vet inte, brukar man inte säga sånt då? eller ska jag bara veta det, kunna läsa hans tankar 6mil bort?
just nu är jag så jävla arg och besviken. inte för att det är slut, utan för sättet det tog slut på. 17månader känner jag är värt mer än ett litet sms. jag trodde jag var värd mer iaf... att kunna gå vidare utan att man får ett ordentligt avslut är i princip omöjligt. men det är det jag tvingas göra nu. och inte nog med det så känner jag mig så otroligt värdelös, bortgjord och lurad. allt känns bara hopplöst. samtidigt som jag inte orkar bryta ihop igen. det är inte värt det. jag visste att det skulle ta slut. jag bäddade för det. men det förhindrar inte att det är så jävla jobbigt! det värsta är tanken på att aldrig mer få träffa honom, aldrig mer få ligga hos honom och mysa och bara känna att i just det läget är allt perfekt. att aldrig mer kunna prata med honom om allt mellan himmel och jord, aldrig höra hans röst, aldrig höra de tre underbaraste orden någonsin komma ut ur hans mun, riktade mot mig.

just nu är det bara tomt. tomt och jobbigt. jag gråter. torkar tårarna, skrattar försöker glömma. kan inte glömma, gråter. och så går det runt så. men jag orkar inte vara ledsen. jag orkar inte lägga ner tid på det. jag gillar smärtan i bröstet och gråten i halsen, men det räcker så. jag kan ha det där, men jag vill inte att det ska komma till uttryck. jag vill inte att folk ska se mig gråta, jag vill inte att folk ska säga, nej stackare, jag finns här om det är något osv. jag vill bara ha smärtan för mig själv. den är min. den får mig att aldrig glömma. för jag vill inte glömma. jag vill kunna gå vidare. utan att vara arg, ledsen och besviken och försöka glömma för att lyckas gå vidare. jag vill inte det. men det är det jag tvingas till just nu. 17månader av mitt liv, ska bara försvinna, killen som jag älskat från djupet av mitt hjärta, och som jag fortfarande älskar försvinner ur mitt liv. och det är bara acceptera läget nu. vi försökte igen. men det gick inte. vi är för olika. vi såg olika på förhållandet, och vi resonerade olika om allt i princip.

jag personligen tror inte att det var pga olikheterna det inte funkade. och jag tror inte att det var mitt "misstag" som fick bägaren att rinna över. jag tror att letar man problem så hittar man dom. och det gjorde vi båda emellamåt.
jag tror inte att vi borde göra slut och gå vidare. inte än. men det är så det blir nu. och jag tänker bara flyta med. acceptera att läget är som det är. inte gnälla, inte tjata, inte försöka hitta lösningar. bara ta varje dag som den kommer, och sköta det här på ett moget sätt. och antingen så inser vi att det funkar inte utan varandra, eller så flyter det på och vi går vidare på varsina håll. kanske möts våra vägar någon gång i framtiden. jag tror på att om det är menat att vi ska vara med varandra så kommer vi hitta tillbaka till varandra igen. men just nu funkar det bara inte. sorgligt men sant..
och det är jobbigt, det svider och jag kommer nog aldrig komma över det helt och hållet. men jag kämpar på, så att jag en dag kan se tillbaka på tiden och minnas de fina, och hur lycklig han gjorde mig.
robert är bäst, oavsett. och jag hoppas att han hittar en tjej som förtjänar honom, och jag hoppas han får det liv han vill ha. det, och så mycket mer är han värd. han är världens bästa kille.
<3

vädret är väl i stort sett på topp nu, iaf för att vara mars väder. men det är inte jag. blä. mitt humör svänger ofta med vädret, är det sol är jag glad, regnar det är jag sur. men nu är jag inte på bra humör trots att solen lyser. jag är så himla besviken på det mesta, och orkar inte känna så längre. tvivlar nåt så kopiöst på det som jag varit så säker på förut. nu vet jag inte längre om det är värt det. om det är värt att kämpa för något som inte vart bra på länge. börjar tappa suget lixom.
fan.
vill ta studenten, flytta och få en nystart.

jag försöker verkligen göra det rätta hela tiden. ibland är det dock svårt att veta vad som är det rätta, och man gör det man tror är rätt, även fast man vet att det inte kommer sluta bra. jag gjorde det, jag var ärlig och sa som det var, och det slutade inte alls bra. inte just nu iaf. grejen är att jag kunde struntat i att vara ärlig, och hoppats att det aldrig skulle komma fram, och sluppit den här situationen, men jag valde att vara ärlig därför att jag inte vill bygga något på en lögn. borde inte det vara värt något? att man försöker, att man öppnar sig, och är beredd att ta konsekvensen för att man vet att ärlighet varar längst? borde inte det vara värt så mycket mer än själva grejen man är ärlig om? för det är det inte.

sanningen skadar alltid mer än den gör nytta, så varför envisas man alltid med att vilja höra den, eller vilja berätta den? ärlighet varar längst sägs det ju, och jag vill verkligen tro på det. men det är när jag är som allra ärligast jag mår som allra sämst, så frågan är om det verkligen är så..
i vilket fall som helst så är det väl ingen idé att ångra sig nu. det som händer här näst, är väl så det var menat att bli. även fast det sällan är det man vill ska hända, så är det ingen idé att gräma ner sig, att vara liten och svag, så jag står för att jag var ärlig, jag tar konsekvensen och jag accepterar läget som det är och som det blir. för jag är nog hellre ärlig och tar konsekvenserna än att ljuga och leva med vetskapen om att allt är en lögn.

hade en helt otroligt bra kväll ute i lidköping igår. träffade hur mycket folk som helst, som jag inte sett sen jag vet inte när. hade en perfekt fylla, minns det mesta av kvällen (tror jag) och gjorde bara bort mig lite grand. perfekt. har för övrigt kommit fram till att jag inte känner någon, alltså inte en enda själ på hela jorden, som pratar så mycket som jag på fyllan. förstår inte hur folk orkar lyssna, för det är sällan det är något intressant, och jag förstår inte hur jag kommer på så mycket att prata om eller hur jag får luft till det... haha jag är ett mysterium så där emellanåt jah!
dessutom har jag insett att jag tänker för mycket. eller jag tänker för stort, och spekulerar och vill alldeles för mycket. så vaknar man dagen efter och bara, vänta nu hur tänkte jag egentligen? så blir man förvirrad över allt som man egentligen inte är förvirrad om. befinner mig i det läget nu. lite så där halvmysko. därför är jag glad att det är söndag imorgon, och så håller jag två tummar för att min fina pojkvän kommer hem då. men det får vi se hur det blir med det lixom.

eftersom jag endast sov tre timmar inatt tänkte jag faktiskt göra det nu,
pusssssss

att försöka vara så mycket för alla, samtidigt som man inte ska tappa bort sig själv är lite av en omöjlighet i nuläget. men det är okej. jag börjar känna mig bra. jag har gjort det jag skjutit upp i veckan. nu ska jag få ordning på mitt liv igen. inget mer skolk, eller ogjorda läxor. inget mer jag är ledsen och därför inte hungrig. jag och robert försöker igen, och den här gången blir bra. jag känner det.

nu ska jag sova och vara utvilad till morgondagen. pussssspussss

åkte iväg till töreboda för att träffa robert idag. var något så galet nervös över hur det skulle kännas att se honom, att "se men inte röra", och hur allting skulle gå. det gick bättre än jag vågat hoppas på faktiskt. han hade saknat mig, och vi pratade och jag tror att det kan bli bra. jag hoppas och vill det, så jag ska göra vad jag kan åtminstone! sen vet jag dock att livet inte är en dans på rosor, och att det inte kommer bli enkelt, det märkte jag direkt. fick mig några saywhaaaaat upplevelser osv, men det var bara att bita sig i läppen och ta det med en klackspark.
börjar faktiskt känna att livet går åt rätt håll nu, och det känns bra. även om vi bara var ifrån varandra en vecka så var det tillräckligt lång tid för att inse att jag vill vara med honom, och att det är värt att kämpa för även i motgångar! allt kan inte vara bra jämt :)