största fasan just nu är att aldrig kunna släppa taget och gå vidare men inse att han har lyckats göra det. inte för att jag inte unnar honom det. för det gör jag. jag menar det verkligen varje gång jag säger att han är världens bästa kille. men det skulle bara vara så svårt att se att han går vidare, och gör det utan mig. jag önskar fortfarande mer än något annat att vi fortfarande var ihop. och det är helt sjukt jobbigt att inte prata med honom varje dag, eller att inte prata överhuvudtaget faktiskt. jag försöker så gott jag kan att vara glad, göra annat, tänka på annat och bara allmänt leva mitt liv. det går stundtals riktigt bra. har några riktigt sköna vänner som hjälper mig på traven. både såna som jag i stort sett precis tagit upp kontakten med igen, men även såna som alltid varit nära. det har faktiskt gått överraskande bra. och därför är jag så kluven över att åka imorgon. förut såg jag det som något as bra, att komma bort från allt och bara få fokusera på annat. men nu vet jag inte. jag lämnar ju alla underbara människor här. jag kommer ju givetvis inte bli ensam. men det kommer bli tomt i mig igen, och jag gillar inte såna känslor. jag har redan världens största hål i mig..
men jag kommer ju tillbaka, och som tur är är de flesta kvar här då. det är skönt. då känns det okej att åka. det kommer bli as kul. det kommer bli gryyyyyymt, och jag kommer rocka españa tillsammans med några riktigt sköna människor. det kommer bli bäst.

puss


mycket seriös, kanske något dragen bild från när stockholm levererade