jag försöker verkligen göra det rätta hela tiden. ibland är det dock svårt att veta vad som är det rätta, och man gör det man tror är rätt, även fast man vet att det inte kommer sluta bra. jag gjorde det, jag var ärlig och sa som det var, och det slutade inte alls bra. inte just nu iaf. grejen är att jag kunde struntat i att vara ärlig, och hoppats att det aldrig skulle komma fram, och sluppit den här situationen, men jag valde att vara ärlig därför att jag inte vill bygga något på en lögn. borde inte det vara värt något? att man försöker, att man öppnar sig, och är beredd att ta konsekvensen för att man vet att ärlighet varar längst? borde inte det vara värt så mycket mer än själva grejen man är ärlig om? för det är det inte.

sanningen skadar alltid mer än den gör nytta, så varför envisas man alltid med att vilja höra den, eller vilja berätta den? ärlighet varar längst sägs det ju, och jag vill verkligen tro på det. men det är när jag är som allra ärligast jag mår som allra sämst, så frågan är om det verkligen är så..
i vilket fall som helst så är det väl ingen idé att ångra sig nu. det som händer här näst, är väl så det var menat att bli. även fast det sällan är det man vill ska hända, så är det ingen idé att gräma ner sig, att vara liten och svag, så jag står för att jag var ärlig, jag tar konsekvensen och jag accepterar läget som det är och som det blir. för jag är nog hellre ärlig och tar konsekvenserna än att ljuga och leva med vetskapen om att allt är en lögn.