åkte iväg till töreboda för att träffa robert idag. var något så galet nervös över hur det skulle kännas att se honom, att "se men inte röra", och hur allting skulle gå. det gick bättre än jag vågat hoppas på faktiskt. han hade saknat mig, och vi pratade och jag tror att det kan bli bra. jag hoppas och vill det, så jag ska göra vad jag kan åtminstone! sen vet jag dock att livet inte är en dans på rosor, och att det inte kommer bli enkelt, det märkte jag direkt. fick mig några saywhaaaaat upplevelser osv, men det var bara att bita sig i läppen och ta det med en klackspark.
börjar faktiskt känna att livet går åt rätt håll nu, och det känns bra. även om vi bara var ifrån varandra en vecka så var det tillräckligt lång tid för att inse att jag vill vara med honom, och att det är värt att kämpa för även i motgångar! allt kan inte vara bra jämt :)