imorgon tar jag studenten. det är helt sinnessjukt att det är en jäkla dag kvar och sen behöver jag aldrig mer sätta min fot inne på katedral.
jag borde vara gladaste människan på jorden. och det är jag, så sett. samtidigt som jag är så kluven om livet i allmänhet. jag vill att studentdagen ska bli helt makalöst perfekt på alla sätt, och jag vill att min stora kärlek ska vara där med mig. jag vet att jag kommer få en fantastisk dag i vilket fall, men den kommer inte kännas fullbordad om inte han är där och det vet jag. men jag kan inte med att säga det, för jag vet inte vart vi står. och eftersom jag inte vet vart vi står så blir jag förvirrad och fuckar upp allt ännu mer. jag säger att jag skiter i allt, att jag ger upp och att jag inte orkar bry mig längre. men på riktigt, hur kan man inte bry sig om någon man är så fruktansvärt kär i? min hjärna och mitt hjärta vill lixom två helt olika saker, och det blir bara något halvdant av båda delar vilket gör allt ännu värre. så där med, vet jag att killen inte kommer vara hos mig imorgon. jag har sagt elaka saker och jag har gnällt och klagat och vart allmänt jobbig ist för att faktiskt säga vad jag egentligen verkligen känner.
jag borde typ sätta upp en lag för mig själv som säger att jag inte får smsa sent på kvällen när jag börjar bli trött för det är då allt kommer som jag menar, men ändå inte alls menar, och som jag bittert får ångra resten av livet typ. jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut av det här inlägget. jag antar att jag bara ville gnälla sönder för att jag än en gång har sabbat livet för mig själv osv. jag är en riktig stjärna emellanåt.
jag borde sagt till honom, att allt jag vill är att ha en perfekt studentdag och att allt annat tjafs kan vänta. men det gjorde jag inte. jag sa ist att jag ger upp för att jag önskar så innerligt att han ska kunna läsa mina tankar och bara fatta vad jag vill. men det funkar inte sååååå...
och det deppar jag för idag.

puss