jag beslutade mig för att gå till skolan idag, eller igår. jag tyckte det gick okej. kom hem. la mig i sängen och slappnade av. helt plötsligt kom tårarna. jag är en sån där människa som inte pratar särskilt om varför jag är ledsen. jag vill ha det för mig själv. eller, jag känner inte att det är tragiskt nog för att ta upp andras tid med. däremot lyssnar jag gärna. det är väl en dålig kombo då jag stänger mycket inom mig. och idag har det varit extremt. jag tog ungefär tre steg bakåt med robert kändes det som, för att sedan ta två framåt. vilket man med enkel matte kan räkna ut att det gick inte på plus. jag saknar honom så fruktansvärt mycket. och även fast vi har smsat så känns allting så långt bort just nu. jag försöker förklara vad jag känner, jag försöker få honom att säga vad han tycker, jag försöker komma fram till något. jag bara försöker och försöker. och det känns som jag försöker för mycket. men jag kan inte tillåta mig själv att ge upp.
idag är jag i stort behov av honom. som vän. han känner mig, troligtvis bäst av alla som står mig nära. det är honom jag vill prata med. vill ventilera mina tankar med. för han vet så mycket redan innan. han har varit min bästa vän, jag vet inte hur länge. och även om jag inte berättat allt för honom så har jag alltid vetat att han finns där om det skulle bubbla över. men nu då?
jag såg aldrig riktigt ett klart slut på oss. så jag har aldrig funderat över vad jag skulle göra den här dagen. och därför håller jag det inom mig. det är svårt att prata om mig och robert. det är så mycket som är en självklarhet för mig men som är svårt att förstå för andra. vi är speciella båda två. på varsina sätt. dessutom är vi egna till 1000. och vi hade våra sätt att vara på mot varandra. det är inget som går att förklara. utan det bara var där och det bara var så. och jag vill inte dela med mig av det. jag vill att det ska vara mitt. det känns som att det slutar vara speciellt om alla kan förstå det. och om det slutar vara speciellt, så känns det som att han och jag slutar vara speciellt. det är ju inte så. men jag inbillar mig det. och därför kommer det bli kvar det inom mig.
men jag saknar, saknar, saknar, saknar, saknar, saknar, något så ofattbart mycket. och det gör så otroligt ont just nu...