here's a thing. när jag var ung och dum höll jag på att säga. men när jag blev ihop med robert, så var jag så himla nykär och hela livet var underbart när jag var med honom osv. vi träffades varje helg, hela helgerna och jag träffade i stort sett ingen annan. jag slutade i stort sett leva mitt liv. tappade bort mig själv. var grinig och jobbig mot allt och alla. och gjorde i princip ingenting. grejen är att jag tyckte livet var bra då. men när vi gjorde slut och man vaknade upp ur bubblan insåg man hur blind man har vart för verkligheten. först då insåg jag hur mycket jag hade gett upp. hur många vänner jag satt åt sidan för att göra "viktigare" saker.
visst var det svårt att få en bra balans på det hela när vi bodde så pass långt bort ifrån varandra som vi gjorde. och jag ångrar inte en dag med killen. men i efterhand kan jag inte förstå hur jag bara sket i allt.

ser så många som hamnar i samma situation nu, och man vill bara rycka tag i dom och få dom att vakna upp. det är helt sjukt. man måste verkligen kunna ha en bra balans mellan vänner och pojkvän. även fast man tror att livet är fantastiskt när man är med sin pojkvän, så är det inte lika fantastiskt när man en dag står själv och inser att man är ensam. även om alla ens vänner är kvar så är det inte på samma nivå. och det tar ett tag att bygga upp det igen. det är jobbigt, för man har ingen absolut ingen att luta sig tillbaka mot, eftersom man satt alla man brydde sig om åt sidan.

jag börjar känna att jag kommer mer och mer på rätsida med alla igen. och det känns bra. så nu ska jag hålla kvar där. tänker inte stå helt själv igen. det är ingen kille i världen värd, det om något ska jag verkligen ta med mig i fortsättningen av livet