alltså nej.
idag gav jag upp. robert hörde inte av sig på hela dagen igår, trots att han lovade. så jag gav upp idag. det visade sig dock att han tyckte vi redan hade gjort slut. jag vet inte, brukar man inte säga sånt då? eller ska jag bara veta det, kunna läsa hans tankar 6mil bort?
just nu är jag så jävla arg och besviken. inte för att det är slut, utan för sättet det tog slut på. 17månader känner jag är värt mer än ett litet sms. jag trodde jag var värd mer iaf... att kunna gå vidare utan att man får ett ordentligt avslut är i princip omöjligt. men det är det jag tvingas göra nu. och inte nog med det så känner jag mig så otroligt värdelös, bortgjord och lurad. allt känns bara hopplöst. samtidigt som jag inte orkar bryta ihop igen. det är inte värt det. jag visste att det skulle ta slut. jag bäddade för det. men det förhindrar inte att det är så jävla jobbigt! det värsta är tanken på att aldrig mer få träffa honom, aldrig mer få ligga hos honom och mysa och bara känna att i just det läget är allt perfekt. att aldrig mer kunna prata med honom om allt mellan himmel och jord, aldrig höra hans röst, aldrig höra de tre underbaraste orden någonsin komma ut ur hans mun, riktade mot mig.

just nu är det bara tomt. tomt och jobbigt. jag gråter. torkar tårarna, skrattar försöker glömma. kan inte glömma, gråter. och så går det runt så. men jag orkar inte vara ledsen. jag orkar inte lägga ner tid på det. jag gillar smärtan i bröstet och gråten i halsen, men det räcker så. jag kan ha det där, men jag vill inte att det ska komma till uttryck. jag vill inte att folk ska se mig gråta, jag vill inte att folk ska säga, nej stackare, jag finns här om det är något osv. jag vill bara ha smärtan för mig själv. den är min. den får mig att aldrig glömma. för jag vill inte glömma. jag vill kunna gå vidare. utan att vara arg, ledsen och besviken och försöka glömma för att lyckas gå vidare. jag vill inte det. men det är det jag tvingas till just nu. 17månader av mitt liv, ska bara försvinna, killen som jag älskat från djupet av mitt hjärta, och som jag fortfarande älskar försvinner ur mitt liv. och det är bara acceptera läget nu. vi försökte igen. men det gick inte. vi är för olika. vi såg olika på förhållandet, och vi resonerade olika om allt i princip.

jag personligen tror inte att det var pga olikheterna det inte funkade. och jag tror inte att det var mitt "misstag" som fick bägaren att rinna över. jag tror att letar man problem så hittar man dom. och det gjorde vi båda emellamåt.
jag tror inte att vi borde göra slut och gå vidare. inte än. men det är så det blir nu. och jag tänker bara flyta med. acceptera att läget är som det är. inte gnälla, inte tjata, inte försöka hitta lösningar. bara ta varje dag som den kommer, och sköta det här på ett moget sätt. och antingen så inser vi att det funkar inte utan varandra, eller så flyter det på och vi går vidare på varsina håll. kanske möts våra vägar någon gång i framtiden. jag tror på att om det är menat att vi ska vara med varandra så kommer vi hitta tillbaka till varandra igen. men just nu funkar det bara inte. sorgligt men sant..
och det är jobbigt, det svider och jag kommer nog aldrig komma över det helt och hållet. men jag kämpar på, så att jag en dag kan se tillbaka på tiden och minnas de fina, och hur lycklig han gjorde mig.
robert är bäst, oavsett. och jag hoppas att han hittar en tjej som förtjänar honom, och jag hoppas han får det liv han vill ha. det, och så mycket mer är han värd. han är världens bästa kille.
<3