ibland undrar jag lite vad världen begär av en. man ska va snäll, ställa upp, vara ärlig, vara glad, inte gnälla, se bra ut, vara smal, men inte för smal, ha många kompisar, ha någon extra bra kompis, ge utan att ta, ha bra betyg samtidigt som du ska ha ett socialt liv, du ska ha tid för dina kompisar, och umgås med din pojkvän, du ska hinna följa med och träffa släkten, vara trevlig mot folk även såna du inte känner, tjäna pengar, helst ha ett deltidsjobb, festa, inte bli för full, inte vara för nykter, glömma gå vidare låtsas som inget, minnas komma ihåg vara känslosam, vara barnslig, vara vuxen, ställa frågor, inte vara för frågvis, ha en plan för ditt liv och leva spontant,
alltså, hur kan man ens försöka anpassa sig till allt det här? mer än hälften av det säger emot varandra, men ändå förväntas man kunna leva upp till det, det är ungefär allt det här man ska ha för att ha ett perfekt liv, det är det man eftersträvar. men när stannar man egentligen upp och funderar över hur mycket av det som egentligen behövs för att jag ska vara nöjd, vad räcker för att mitt liv ska kännas rätt för mig. jag har då aldrig gjort det, jag strävar bara efter att ha så mycket av allt det här som möjilgt. jag vågar inte chansa, tänk om jag väljer fel saker, och inte alls trivs efter ett tag?..
en vacker dag ska jag dock ta tag i allt det här, sålla ut vad som är viktigt och vad som krävs för mig, vad jag får något tillbaka ifrån och vad jag bara slänger energi på utan att uppleva att det är bra för mig. en vacker dag ska jag bry mig mer om mig själv och det jag vill än det alla andra vill och tycker. en dag ska jag bli självständig och fri från skuldkänslor efter att ha svikit någon, eller inte uppnått det betyg jag vill. det är nog faktiskt lycka på riktigt, att hitta sig själv bland den förvirrande tonårsillusionen av ett perfekt liv, som jag är trött på att leva i, men för feg för att bryta mig ut, problemet är att jag trivs med att pressa mig själv !

PUSSVAH :-*