jag, vet inte riktigt vart jag ska ta vägen just nu.
boyfriend är i tyskland (?) och det är först nu när han har åkt som jag verkligen inser hur mycket han är för mig, och hur jäkla kär jag faktiskt är. ibland när allt har vart kaoz har jag funderat på om det verkligen är värt det, jag har haft en del motgångar på kompisfronten och inte vetat vilka jag kunnat lita på, nära vänner har plötsligt blivit några jag bara känner ytligt medan andra i princip försvunnit. och ja det är tråkigt, jag hatar det, jag hatar att jag nu när jag känner mig som ensammast i världen inte har någon jag direkt känner att den ska jag prata med så kommer allt kännas bättre. men själva saken är, och det har jag insett på senare dagar, att det är mestadels mitt eget fel. tänker man efter så blir det nästan alltid kaoz med kompisar när en pojkvän kommer in i bilden, och ett "distans förhållande" gör det hela såklart ännu värre. att jag och robert träffas lika ofta som ett par som bor nära varandra spelar ingen roll, för jag måste använda min kompis tid för att träffa honom, medan andra kan ha både kompis och pojkväns tid och då syns det så mycket mer. jag är ledsen över att jag glidit ifrån så många jag älskar, samtidigt som jag känner att, jag är kär och det är viktigt för mig. och personer som inte kan vara ärliga mot mig och säga hur dom känner gentemot att jag inte har den tiden jag brukade ha, dom gör själva valet att glida ifrån mig. jag säger inte att det enbart är det som gör att vi glider isär, för jag vet att jag själv har en stor del i det hela då det krävs två för att en vänskap ska fungera. och jag kan erkänna att det tar emot lite att mina kompisar planerar smögen när jag fyller år och att jag känner mig lite utanför, men det har varit mitt eget val från början, och därav har jag inget att sura över. jag hoppas att dom får skit kul och att vi träffas när dom kommer hem därifrån så jag kan få utnyttja min nya ålder och känna att det är kul att festa igen. och jag hoppas att vi en dag kommer kunna vara nästan lika tajta som vi har vart, för jag saknar att vara en del av kompiskretsen som jag i stora drag grundade ;$ (hähä kände att jag behövde ta åt mig äran för något) men mest av allt hoppas jag att dom en dag får uppleva den kärleken jag känner och se hur blind man blir för den och förstå hur långt man är beredd att gå för ett sånt förhållande. för trots motgångar med allt så blir livet lättare om man har någon att dela det med på ett så mycket mer invecklat vis än mellan vänner och det önskar jag verkligen att alla får uppleva, så för att avrunda, när allt varit kaoz och jag funderat på om det varit värt det, så har jag insett att det har varit värt varenda liten sekund av det, för äkta vänskap är något som alltid hittar tillbaka när all kaoz har lagt sig, men en kille som får en att känna sig speciell och älskad och som gör allt för en, den hittar man sällan tillbaka till om man en gång släppt taget