just let it pass by.
varnar bara för att det kommer ett långt och ganska innehållslöst inlägg,
och kom ihåg att jag inte tvingar er att läsa.
men here's a thing,
jag var på fornäng förut. och det är något med det stället. det är verkligen så att när jag tänker på fornäng förknippar jag det direkt med filip. varje gång jag kommer in där, får jag känslan av att han ska komma upp bakom mig, och ge mig världens kram, och säga att han älskar mig, som han gjorde så många gånger då. jag vet att det aldrig kommer hända, och jag blir inte besviken eftersom jag inte har några som helst känslor för honom på det sättet. men ändå får jag en såkallad flashback av att komma in i fornäng, och alltid är det samma flashback.
härom dagen fick jag även frågan om jag saknar filip. jag trodde inte att jag kunde svara helt ärligt på den frågan med en gång, det tåldes att tänka på så att säga, trodde jag iaf. men idag kan jag helt ärligt säga, precis som då, att, jo jag saknar honom. men inte som pojkvän eller något sånt. jag saknar honom därför att han ändå var min bästa vän, och jag trodde verkligen inte att någonting i världen skulle kunna få honom att inte vilja prata med mig längre. men inget får någonsin vara som det en gång var, och särskilt inte om det var något bra. och det är bara att acceptera, vilket jag även har gjort. därför blir jag så förbannat irriterad på att jag ens tänker på det! jag menar what's the thing med det lixom? jag blir bara deprimerad, sur och uppgiven av att tänka på det, och det stör mig så för grymmat mycket att jag ens gör det.
det var dock först häromdagen som jag insåg att jag inte kunnat och fortfarande inte kan släppa det så lätt som jag alltid har låtsats att jag har gjort. det gör ont att förlora någon som stod en så nära. och man behöver prata om det. men jag kan inte, jag får aldrig sagt det jag tänker, och allt blir bara fel. jag känner mig jobbig och krävande om jag försöker få någon att lyssna. jag vet ju ändå inte vad jag ska säga, så det blir bara slöseri med tid att ens försöka. jag är lixom lyssnar'n. den som lyssnar och förstår inte den som pratar och söker förståelse eller medlidande. men just nu har det här verkligen gnagt i mig så länge. och jag är trött på att han en klocka inom mig, som ringer varje gång jag kommer i kontakt med något som på något sätt kan påminna mig om honom. jag är sjukt trött på att ens tänka på honom någon gång överhuvudtaget, det är över 8 månader sen vi gjorde slut, och mer än 5 månader sen han sluta prata med mig. ska det vara så omöjligt att bara få ut allt ur huvudet, och aldrig mer behöva tänka på honom? jag har slutat med allt, msn, facebook, bdb, ja allt. för att det får mig att vilja göra dumma och desperata saker, vilket jag inte gör längre. jag har blivit mognare än så, och jag hade även ett litet hopp om att det skulle få mig att glömma lättare. men icke i'm stuck in the same track, day in and day out. det känns som det jag behöver är svar på alla mina frågor om allt. men hur ska jag kunna få det? det finns inget i världen som skulle kunna få honom att ens överväga att prata med mig. och om jag bara visste varför skulle skulle det göra allt 100 gånger lättare, jag skulle slippa leva i ovissheten och tron att det bara är mitt fel att det blev såhär, och det skulle kännas så mycket bättre. för jag är så sjukt trött på att alltid ha samma fråga surrande i huvudet, vad har jag gjort för att få honom att hata mig.
jag kommer nog aldrig kunna släppa taget om honom, även fast han har gjort det om mig, hans liv blev en för stor del av mitt liv. jag vill inte få det att kännas som att han aldrig existerat, jag vill bara slippa tänka på honom hela tiden, och oroa mig för än det ena och än det andra, jag vill kunna tänka tillbaka på hela mitt nionde skolår utan att få ångest eller skuldkänslor för att jag förlorat en så underbar vän, pga min otacksamma förmåga att aldrig nöja mig med det jag har... det är så mycket som ingen vet om allt som någonsin hänt mellan mig och honom. och jag önskar verkligen att någon bara kunde dela hjärna med mig för en dag, för att få en inblick i allt. på så sätt skulle jag slippa förklara, men ändå ha någon som förstod.
men det funkar inte så jag vet...
PUSS&GODNATT :-*
och kom ihåg att jag inte tvingar er att läsa.
men here's a thing,
jag var på fornäng förut. och det är något med det stället. det är verkligen så att när jag tänker på fornäng förknippar jag det direkt med filip. varje gång jag kommer in där, får jag känslan av att han ska komma upp bakom mig, och ge mig världens kram, och säga att han älskar mig, som han gjorde så många gånger då. jag vet att det aldrig kommer hända, och jag blir inte besviken eftersom jag inte har några som helst känslor för honom på det sättet. men ändå får jag en såkallad flashback av att komma in i fornäng, och alltid är det samma flashback.
härom dagen fick jag även frågan om jag saknar filip. jag trodde inte att jag kunde svara helt ärligt på den frågan med en gång, det tåldes att tänka på så att säga, trodde jag iaf. men idag kan jag helt ärligt säga, precis som då, att, jo jag saknar honom. men inte som pojkvän eller något sånt. jag saknar honom därför att han ändå var min bästa vän, och jag trodde verkligen inte att någonting i världen skulle kunna få honom att inte vilja prata med mig längre. men inget får någonsin vara som det en gång var, och särskilt inte om det var något bra. och det är bara att acceptera, vilket jag även har gjort. därför blir jag så förbannat irriterad på att jag ens tänker på det! jag menar what's the thing med det lixom? jag blir bara deprimerad, sur och uppgiven av att tänka på det, och det stör mig så för grymmat mycket att jag ens gör det.
det var dock först häromdagen som jag insåg att jag inte kunnat och fortfarande inte kan släppa det så lätt som jag alltid har låtsats att jag har gjort. det gör ont att förlora någon som stod en så nära. och man behöver prata om det. men jag kan inte, jag får aldrig sagt det jag tänker, och allt blir bara fel. jag känner mig jobbig och krävande om jag försöker få någon att lyssna. jag vet ju ändå inte vad jag ska säga, så det blir bara slöseri med tid att ens försöka. jag är lixom lyssnar'n. den som lyssnar och förstår inte den som pratar och söker förståelse eller medlidande. men just nu har det här verkligen gnagt i mig så länge. och jag är trött på att han en klocka inom mig, som ringer varje gång jag kommer i kontakt med något som på något sätt kan påminna mig om honom. jag är sjukt trött på att ens tänka på honom någon gång överhuvudtaget, det är över 8 månader sen vi gjorde slut, och mer än 5 månader sen han sluta prata med mig. ska det vara så omöjligt att bara få ut allt ur huvudet, och aldrig mer behöva tänka på honom? jag har slutat med allt, msn, facebook, bdb, ja allt. för att det får mig att vilja göra dumma och desperata saker, vilket jag inte gör längre. jag har blivit mognare än så, och jag hade även ett litet hopp om att det skulle få mig att glömma lättare. men icke i'm stuck in the same track, day in and day out. det känns som det jag behöver är svar på alla mina frågor om allt. men hur ska jag kunna få det? det finns inget i världen som skulle kunna få honom att ens överväga att prata med mig. och om jag bara visste varför skulle skulle det göra allt 100 gånger lättare, jag skulle slippa leva i ovissheten och tron att det bara är mitt fel att det blev såhär, och det skulle kännas så mycket bättre. för jag är så sjukt trött på att alltid ha samma fråga surrande i huvudet, vad har jag gjort för att få honom att hata mig.
jag kommer nog aldrig kunna släppa taget om honom, även fast han har gjort det om mig, hans liv blev en för stor del av mitt liv. jag vill inte få det att kännas som att han aldrig existerat, jag vill bara slippa tänka på honom hela tiden, och oroa mig för än det ena och än det andra, jag vill kunna tänka tillbaka på hela mitt nionde skolår utan att få ångest eller skuldkänslor för att jag förlorat en så underbar vän, pga min otacksamma förmåga att aldrig nöja mig med det jag har... det är så mycket som ingen vet om allt som någonsin hänt mellan mig och honom. och jag önskar verkligen att någon bara kunde dela hjärna med mig för en dag, för att få en inblick i allt. på så sätt skulle jag slippa förklara, men ändå ha någon som förstod.
men det funkar inte så jag vet...
PUSS&GODNATT :-*
Kommentarer
Postat av: Johanna :)
finns här för dig gumman :* <3
Postat av: umbrellis
han är bara en idiot som ignorerar dig. han saknar dig granaterat. han kan inte gått vidare så lätt heller. och du är aldrig jobbig emma. du kan prata om allt med mig. om du vill prata så är det bara att höra av dig.
Postat av: lojs
emma så många gånger vi har pratat om det så har vi rätt det vi säger för så är det, och jag finns det vet du <3
Trackback
